I utkanten av skogen står några träd jag inte vet namnet på. Deras kroppar är krökta och grenarna täta, snirkliga likt ett blodomlopp. Jag tycker om hur dem ter sig mot den mörka granskogen. Som kroppar utan hud. Jag skriver fortfarande små meddelanden som aldrig sänds. Ibland byter jag, avslutningsvis, ett S mot ett…

Jag kröker nacken bakåt i en cirkelformad rörelse. Fastnar sedan med glasögonklädd blick på ett parti i fönstrets karm där två lager av färg krackelerat. Man ser enda in till det bleka trät. Jag har lättare att skingra tankarna nu, låter dem passera som konstruktioner snarare än sanningar. Känslorna vill allt som oftast måla min…

  Januari passerade. Jag räknade aldrig dagarna. Konstaterade bara den återkommande rytmen, den långsamma resan med sitt löfte om att allt skulle bli lättare att se på håll. Ibland vet man inte om det är ett svar eller en fråga som man söker. Ibland vet inte jag. Minst en dag i veckan reser jag till…

Jag stirrar mig inte blind precis. Men det är ändå så, att raderna ekar ganska tomma nu.  Det blir viktigare för mig att lyssna än att säga någonting själv. En målbild får tydligare form då jag kan se den på nära håll. Ta i den och dra med mina nariga februarifingrar över dess detaljer. Och…

  Hon sa att hon talar annorlunda nu, till följd av att jag blev hennes vän. Och jag har tänkt på det med. Hur det till språket tillkom en melodi. En våg, som bara är hennes. Jag vill ringa men tar mig inte dit. Behöver viska något med en röst som kommer att spricka innan…

  Jag spelar musik först på den femte dagen. Innan dess går jag som i cirklar, läser ingen bok, skriver ingenting. Aktar mig för att drömma både om dagarna och nätterna. Jag har en teori om tiden, hur den ska bära mig och vagga mig mjukt. Om jag bara låter den. Hur avståndet skall hjälpa…

Jag stirrar in i lampans varma sken och låter ögonlocken klippa gång på gång. Nätterna är så korta nu. Dagarna så långa. En ilande ledsenhet löses sakta upp likt sprött papper i januariregnet. Den är på inget vis tung, kanske mer som en utsöndring i hela kroppen. Smärtsamt vacker, i sig själv. Jag låter den…

  Jag går längs en känslomässig tidslinje, med lätta steg, som över sprucket glas. Jag tänker att svaren måste gå att finna där, när allting annat tystnar. På skåpet i matrummet ligger nya tuber med färg. En längtar jag särskilt till. Den som kallas blek oliv. I bakhuvudet formulerar jag ett meddelande som jag vet…

  Jag hoppas att du skriver, säger min pappa. Klockan har passerat två på julaftonsnatten och han står i det kalla ljusrörsskenet vid diskbänken, vänd med ryggen emot, plockandes med porslinet. Jag svarar något med att jag längtar allt mer efter att måla, efter språk utan raka linjer. Han hummar ett ordlöst svar. Men jag…

Jag fastnar en stund på dropparna som faller ifrån taket. Det kulörta lamporna hänger längs väggen på mina föräldrars terass året om. De ser ledsnare ut nu, inbillar jag mig. Jag tänker på något jag läste, att om ett år från nu är ingenting längre detsamma. Tanken, de ledsna lamporna och dropparna tillsammans bekräftar den…

Jag letar efter orden, Efter mitt körkort. Det sunda förnuftet. I den unga blicken möter jag ett sting av saknad. Jag känner henne (är henne) och minns hur det var. Det yviga i mig är spåren som hon lämnat. Slarvigt paketerat i en vuxens kostym. Jag tror hon söker spegling, det där i någon annan…