Så som jag

Jag kröker nacken bakåt i en cirkelformad rörelse. Fastnar sedan med glasögonklädd blick på ett parti i fönstrets karm där två lager av färg krackelerat. Man ser enda in till det bleka trät.
Jag har lättare att skingra tankarna nu, låter dem passera som konstruktioner snarare än sanningar.
Känslorna vill allt som oftast måla min insida i andra färger, med fasta och bestämda drag för att sedan varsamt föra tanken med sig dit.
Jag låter det ske,
men sällan omedvetenhet.

På min högra hand har en bit av ett blodrött nagellack lossnat,
det lämnar efter sig ett mönster likt en flod som breder ut sig.  Kanske kan det få vara så.
Jag studerar mina händer, de är bleka så när som på genomskinliga nu. Smala och knotiga.
Jag tror att det är en av få delar av min kropp som jag alltid tyckt om.
I varje samtal är dem levande, och jag kommer ibland på mig själv mitt i en återkommande rörelse då jag formulerar en tanke till skrivna ord.
I det sista har jag lagt två lager av någon mörk kulör över mina naglar. Det fungerar som en bro, en osynlig koppling mellan den jag varit och den jag blivit.
Det blodröda lacket som inte överensstämmer med någonting annat i min verklighet så som den är nu.  Den med för lite sömn, överfyllda kompostpåsar som läcker i sin hink under diskhon, papper och kvitton och allting som jag ska göra snart och sedan, brödsmulor, borttappade vantar kl 07:16 och matlådor som jag aldrig lagade.

Förr undrade jag ibland hur andra gör.
Nu tänker jag att dem gör så som jag.