En våg som bara är hennes

Hon sa att hon talar annorlunda nu, till följd av att jag blev hennes vän.
Och jag har tänkt på det med.
Hur det till språket tillkom en melodi.
En våg,
som bara är hennes.

Jag vill ringa men tar mig inte dit. Behöver viska något med en röst som kommer att spricka innan den första meningen fått sin form.

Istället samtalar jag kort genom text med ytterst få. Stänger ner flöden och ägnar mig åt endast det som har förmåga att insupa mig fullt ut.

Vissa dagar klumpar det sig mer.
Både mascaran och hjärtat.
Höstvintern kom med ett förklätt budskap, och jag som oftast med sylvass precision kan finna kärnan i mina känslor stod hopplöst vilse.
I vargtimmen när sömnen ytterligare en gång inte vill möta mig riktar jag fokus bort från tanken, istället mot nattens regn som faller mot takfönstret.
Och påminner mig om att jag i varje ögonblick kan göra detta val.
Kan välja vad livet är.