I utkanten av skogen står några träd jag inte vet namnet på. Deras kroppar är krökta och grenarna täta, snirkliga likt ett blodomlopp.
Jag tycker om hur dem ter sig mot den mörka granskogen.
Som kroppar utan hud.
Jag skriver fortfarande små meddelanden som aldrig sänds.
Ibland byter jag, avslutningsvis, ett S mot ett Z i något ord. Jag tänker att det står för något.
Kanske ett tafatt försök att visa den lättsamhet som också bor här. Långt inom.
Raderar allt.
I slutet av en föreläsning hittar jag någonting inom mig.
Det handlar om att följa en återkommande tanke hela vägen hem till dess rot.
Och jag har fastnat längs vägen.
Jag tänker att när vi söker sådana svar faller det sig naturligt så, att vi frågar oss vad vi saknat.
Men så tittar jag lätt från ett annat håll och inser att svaret kanske tvärtom finns i det jag aldrig behövt sakna.
