En ömsint storm

Jag fastnar en stund på dropparna som faller ifrån taket.
Det kulörta lamporna hänger längs väggen på mina föräldrars terass året om.
De ser ledsnare ut nu,
inbillar jag mig.

Jag tänker på något jag läste, att om ett år från nu är ingenting längre detsamma.
Tanken, de ledsna lamporna och dropparna tillsammans bekräftar den primära känslan.

Att jag ingenting vet.
Och däri vilar rädslan.

Det är en undervattensström.
Stundtals låter jag fötterna lätta från botten och känner hur min kropp slits med.
En omisskännlig impuls att vilja hänge mig åt känslan.
En ömsint storm.

Och i bröstet bultar kraftfullt,
det väderbitna hjärta som är mitt.