Hoppfullhet & acceptans

 

Januari passerade. Jag räknade aldrig dagarna. Konstaterade bara den återkommande rytmen, den långsamma resan med sitt löfte om att allt skulle bli lättare att se på håll.
Ibland vet man inte om det är ett svar eller en fråga som man söker.
Ibland vet inte jag.

Minst en dag i veckan reser jag till Lund nu, för studier.
De första gångerna övergav ljuset mig innan dess att jag ens lämnat staden. Nu följer det mig redan halvvägs hem.
Och i detta lilla vilar ett betydelsefullt hopp.
Jag tänker på oss som vuxit upp med dessa skiften. Oss som ljuset övergett och kommit åter till i alla tider. Vi som inte vet någon annan rytm att förhålla oss till.
Något måste det betyda för vilka människor vi blir.
I bästa fall för vår relation till hoppfullhet och acceptans.

Februari månads hormonvåg slukar mig hel där jag står. I ett sårbart skede är jag chanslös.
Somnar med behovet av att låta mitt blytunga sinne landa, huvud i ett knä, hand igenom hår, och en röst som viskar mjukt.
Allting kommer att bli bra.


06 Comments

Leave your comment
  • Linda
    Linda 8 februari, 2018 at 12:26

    Så himla skönt när ljuset återvänder tycker jag. Januari känns alltid så himla mörk, decembers alla pynt försvinner och kvar finns bara mörkret som inga tulpaner i världen kan bota. Längtar så efter kvällsljuset och lite värme

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 8 februari, 2018 at 21:15

      Visst är det. Det kändes så mycket lättare att hämta barnen idag då det fortfarande var lite ljust. Det här med att både lämna och hämta i mörker är så tungt.
      Kram till dig.

  • Emmie
    Emmie 8 februari, 2018 at 21:08

    Mmm. Ofta när jag läst dina texter vill jag säga något, men ofta vet jag inte vad, mina ord känns fjuttiga och fattiga på något sätt, och förstör lite av känslan mellan dina rader… jag tänker ofta att jag vill möta dig på riktigt någon gång, att få byta ord och djup och om livet som det är.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 8 februari, 2018 at 21:13

      Tack kära du.
      För mig är det alltid stort när någon tar sig tid att lämna ett avtryck här. Snart tio år senare gör det mig fortfarande lika varm:)
      Och ja, vad fint det hade varit att ses en dag!

  • JennyAnn
    JennyAnn 11 februari, 2018 at 11:47

    tack för att du skriver. det hjälper.
    vilken stjärna du är.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 11 februari, 2018 at 22:03

      Wow 🙂 Så fint av dig. Gjorde min dag.
      Tack <3

Leave your comment

Translate »