Vargtimmen

Jag hoppas att du skriver,
säger min pappa.
Klockan har passerat två på julaftonsnatten och han står i det kalla ljusrörsskenet vid diskbänken, vänd med ryggen emot, plockandes med porslinet.
Jag svarar något med att jag längtar allt mer efter att måla,
efter språk utan raka linjer.
Han hummar ett ordlöst svar.
Men jag hoppas att du skriver.
Säger han sedan igen.
Såhär långt i livet är det den enda gången vi talar om mitt skrivande. Min pappa och jag.
Vi som i livet har talat om det mesta.

I vargtimmen sipprar tröttheten som en kokande vätska under hudens översta lager.
Jag vänder mig från sida till sida, lyssnar till det lätta regnet och min sons andetag.
Jag vet att det är tröstlöst att ligga kvar men vill ändå inte ge upp, varsamt puttar jag mitt sinne i riktning mot en dröm som känns känslomässigt trygg.
Men jag lyckas inte hålla den kvar.