Utsöndringar

Jag stirrar in i lampans varma sken och låter ögonlocken klippa gång på gång.
Nätterna är så korta nu.
Dagarna så långa.
En ilande ledsenhet löses sakta upp likt sprött papper i januariregnet.
Den är på inget vis tung, kanske mer som en utsöndring i hela kroppen.
Smärtsamt vacker, i sig själv.
Jag låter den vara.
Lyssnar på budskapet då de drar in likt vågor över mig.
Men det är också här jag varsamt väljer.

Det finns ingen ren sanning.