Utsöndringar

Jag stirrar in i lampans varma sken och låter ögonlocken klippa gång på gång.
Nätterna är så korta nu.
Dagarna så långa.
En ilande ledsenhet löses sakta upp likt sprött papper i januariregnet.
Den är på inget vis tung, kanske mer som en utsöndring i hela kroppen.
Smärtsamt vacker, i sig själv.
Jag låter den vara.
Lyssnar på budskapet då de drar in likt vågor över mig.
Men det är också här jag varsamt väljer.

Det finns ingen ren sanning.


02 Comments

Leave your comment
  • Ulrika
    Ulrika 14 januari, 2018 at 17:16

    åh, som vanligt när du skriver här: PRECIS SÅ. den får ju finnas den där känslan, den kan vara både vacker och smärtsam, man kan bara låta den upplevas och sedan tyna bort.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 15 januari, 2018 at 23:36

      Tack.
      Kram.
      <3

Leave your comment

Translate »