Blek oliv

Jag går längs en känslomässig tidslinje, med lätta steg, som över sprucket glas.
Jag tänker att svaren måste gå att finna där,
när allting annat tystnar.

På skåpet i matrummet ligger nya tuber med färg.
En längtar jag särskilt till.
Den som kallas blek oliv.

I bakhuvudet formulerar jag ett meddelande som jag vet att jag inte kommer att sända.
Kanske för att jag är rädd.
Kanske för att jag känner mig så dränerad av den korta stötvisa kommunikationen.
Ord som lämnar och kastas ut bland osynliga moln.
Raderas.
Arkiveras.
Jag vet inte heller när dem når dig.
Kanske står du i kassakön i en mataffär fullt upptagen med att vända streckkoderna rätt.
Stressad och varm i för tjocka kläder.
Är det då jag ska berätta för dig?
Verkligen.

Och allt som inte är snö tycks falla.
Jag låter min sons febervarma hand vila i min. Rummet är mörkt och jag bäddar in mig själv i beslut.
Kanske känns dem mjukare mot bröstet än vad jag befarat.
Någon sa till mig en gång att det svåra är att fatta dem.
Att det som ligger på andra sidan alltid kommer att upplevas som lättare.
Jag har ofta återkommit dit. Men jag minns inte vem som gav mig de trösterika orden.