Blek oliv

 

Jag går längs en känslomässig tidslinje, med lätta steg, som över sprucket glas.
Jag tänker att svaren måste gå att finna där,
när allting annat tystnar.

På skåpet i matrummet ligger nya tuber med färg.
En längtar jag särskilt till.
Den som kallas blek oliv.

I bakhuvudet formulerar jag ett meddelande som jag vet att jag inte kommer att sända.
Kanske för att jag är rädd.
Kanske för att jag känner mig så dränerad av den korta stötvisa kommunikationen.
Ord som lämnar och kastas ut bland osynliga moln.
Raderas.
Arkiveras.
Jag vet inte heller när dem når dig.
Kanske står du i kassakön i en mataffär fullt upptagen med att vända streckkoderna rätt.
Stressad och varm i för tjocka kläder.
Är det då jag ska berätta för dig?
Verkligen.

Och allt som inte är snö tycks falla.
Jag låter min sons febervarma hand vila i min. Rummet är mörkt och jag bäddar in mig själv i beslut.
Kanske känns dem mjukare mot bröstet än vad jag befarat.
Någon sa till mig en gång att det svåra är att fatta dem.
Att det som ligger på andra sidan alltid kommer att upplevas som lättare.
Jag har ofta återkommit dit. Men jag minns inte vem som gav mig de trösterika orden.

 


02 Comments

Leave your comment
  • Ulrika
    Ulrika 7 januari, 2018 at 11:28

    vem som än sagt det så stämmer det ju. allt är lättare på andra sidan beslut, det definitiva. då har man ETT scenario att förhålla sig till, anpassa sig efter, istället för en massa möjliga händelseförlopp att gå igenom (som det är medan man velar).vackert skildrat hur som helst

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 7 januari, 2018 at 21:22

      Just så. Och man kan vara ledsen över det ena och glad över det andra på samma gång, utan att det för den skull känns så trassligt.
      Hoppas att ditt år har börjat väl <3
      Kram

Leave your comment

Translate »