Jag stirrar mig inte blind precis. Men det är ändå så, att raderna ekar ganska tomma nu. Det blir viktigare för mig att lyssna än att säga någonting själv.
En målbild får tydligare form då jag kan se den på nära håll. Ta i den och dra med mina nariga februarifingrar över dess detaljer. Och som alltid är närheten förenad med ett sting av rädsla. Jag har varit här förr, fast ändå inte.
Rädd,
att ännu en gång komma nästan ända fram.
