Jag funderar mycket på vad som händer med den kropp där längtan alltid bor. Det har nu gått ett år sedan den flyttade in i mig. Som lava och kolsyra under huden vill den finnas. En dag förhåller jag mig aktivt till det faktum att den bitvis är här för att stanna så långt…

  Den här texten har saknat innehåll under en tid nu. Ibland blir det så. Under det senaste året allt oftare. Jag vet att det finns någonting inom som jag vill forma och knyta samman i en text. Men så finner det inte riktigt väg. Är det här jag? En fråga som krisen ofta tvingar…

En bil rullar in på söndagsmorgonen. Ur kliver en kvinna som har levt lite längre än jag. Hon ler från öra till öra och bär ett namn som vittnar om att vi delar en bit av samma ursprung. Jag ursäktar mitt stök när vi kryssar mellan flyttlådor och Duploklossar. Hon berättar med en lätthet som…

Jag längtar efter utrymmet. Det som skall finnas för mig att fylla, med läppar hastigt målade i en blodröd färg.

Jag fotade snäckorna utanför ett litet café i Köpenhamn. Det är oftast sådant jag gör då jag halkar efter eller försvinner för en stund. Hon flinar och jag säger, vänta ska du se. Vi delar ett fikabröd och det är den andra dagen i rad jag bär hennes jacka.  Om år från nu kommer det…

På valborgsmässoafton rullar barnen stock nedför en sluttning medan jag pressar mitt ansikte mot en blommande hägg. Jag har drömt om att ta mig hit. Förra våren och sommaren pendlade jag mellan att se mig själv utifrån, långt bort ifrån, och att drunkna i mitt innersta utan att se ljuset som skulle visa vägen ut….

En natt har jag fyrtiograder i min kropp. Varenda ven och led stretar emot sinnets uppmaning att slappna av och ge efter. Min son ligger bredvid. Också hans hud brinner. Tårarna som tillslut finner en väg rinner som lava över mina kinder i mörkret. Influensan stannar i en vecka. Det känns som att jag har…

  Jag finner en sten i det yttersta facket på min väska. Min mor har lärt mig att spara sådant, från stunder som varit av betydelse. Långsamt börjar jag att packa samman våra saker igen. Jag kommer att sakna huset och vara förevigt tacksam över hur dess väggar omfamnade mig då jag föll. För hur…

Mars månad passerar. En dag regnar solen plötsligt in genom en dammig persienn. En annan skriver jag på vita papper som viskar om en framtid jag inte helt kan känna. Jag lyfter pennan för att inse att signaturen som sovit i närmare tio år fortfarande bor i en lätt darrande hand. Jag vet inte ännu…

Jag tänker på Clematis, elbolag och möbler jag kan tänka mig och inte tänka mig att släppa taget om. Förbereder mig långsamt för ännu ett steg. Och om tiden är det svårt att säga något, hur rätt eller fel den är. För steg av sådan sort. Det finns inte längre någon horisont i min dröm…

  Hjärtat är också bara en muskel. Jag tänker på det under en sömnlös natt, hur tydligt det är att ingenting inom mig egentligen brustit. Det har snarare egenskaperna av ett muskulärt minne. Det triggas av emotioner. Fibrer som sliter med att åter få fäste i varandra dras isär. Ett bestämt tryck. För hjärtat är…