Släpp viljan och låt det bara ske.     Du – är också ett hem.

  Jag tittar på mig själv i spegeln. Ljuset ifrån skärmen får mitt ansikte att se kantigare ut. För en vecka sedan fyllde jag 36 år. Jag tycker att det klingar fint på något vis. Vissa åldrar har jag alltid känt mig mer bekväm med, jag funderar en stund på varför utan att se något…

      På vissa dörrar gläntar jag ibland, jag vet att gör bäst att hålla mig utanför. Det kan bli så svårt att finna ut där, gå några varm och huka sig för alla sanningar som hugger genom hud som redan är tunn. Gör det inte, viskar jag till mig själv. Pillar huden sårig…

  Jag ligger vaken länge på golvet i hennes rum. Hon har rest med en taxi i natten för att föda ett barn. Ljuset som hittar in mellan gardinerna lämnar en vass formation i taket. Jag tänker på året som passerade och hur vi höll varann igenom det stora svåra. En sådan resa som färgar…

  ”Du ska också tala mindre i negationer, berätta för mig vad du vill, inte vad du inte vill”.   ”Jag vill dig”

  Och jag tänker på alla andra som går som jag, med händer som är frusna och famlande. Ingenting skall rinna ut mellan nariga pianofingrar i November. Jag tänker på alla andra, som likt jag går med hjärtat. Blödande. Och utanpå.   Hon skriver att hon sitter i vagn 21. Och mina ben dem skakar…

  Jag bad Isabell att ta mitt porträtt på en av livets ledsna dagar. Bilderna betyder redan så mycket för mig. Jag gick genom elden och tillbaka. Och först nu så vet jag, att jag var modig. Hela tiden var jag modig. Inte galen. Ibland önskade jag att jag aldrig ställt mig själv frågan. Eller…

  Jag hör i mitt vänstra öra hur hjärtat bultar i bröstet. Nacken kröker lätt mot en uppdragen axel. Jag håller andan i en kraftfull önskan att kunna hänga upp varenda känsla på det pulserande ljudet. Det är för mycket för mig att bära. Därav. I periferin passerar magnolians tid. Jag ser det ske som…

  Jag tänker en dag att jag måste komma ihåg att allting handlar om ljuset. Jag tänker att jag ska skriva ned det, så att jag minns då det är tid att resa sig upp och söka efter en ny plats. Ljuset. Det måste vara av den sort som viskar förlåt.  

  Hon har försökt att lämna oss förr utan att lyckas. Kanske borde jag röra mig. Bort. Men min kropp vet inte längre hur. Bröstet har fastnat i en lika delar känslomässig som reell fysiologisk kramp. Det står mig oklart hur benen ska bära mig. Vidare. Bort. I landet där brustna hjärtan skall leva någon slags…

    På kvällarna då dem somnat värmer jag havremjölk på spisen. Jag landar mjukt i en stel skräddarposition på ullmattan som jag köpte på loppisen precis intill. Orden famlar lätt efter sin form här nu. Jag vet inte mer än att den måste kännas sann. Ibland handlar det så mycket om kroppen och det…