För ensamhet som inte ekat tom

 

Jag finner en sten i det yttersta facket på min väska.
Min mor har lärt mig att spara sådant, från stunder som varit av betydelse.

Långsamt börjar jag att packa samman våra saker igen.
Jag kommer att sakna huset och vara förevigt tacksam över hur dess väggar omfamnade mig då jag föll.
För hur det tydliggjorde att jag behövde så mycket mindre än jag trott.
För tårar under den stora eken.
För ensamhet som inte ekat tom.

 

I ett försök att inte bli rädd drömmer jag endast om sådant som går att ta på.
Solrosor och det mjukaste partiet på insidan av min älskades lår.

 


02 Comments

Leave your comment
  • Emma
    Emma 9 april, 2019 at 09:44

    ❤️ Jag blir alldeles rörd.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 10 april, 2019 at 08:31

      Och jag blir rörd tillbaks 🙂

Leave your comment

Translate »