Jag fotade snäckorna utanför ett litet café i Köpenhamn. Det är oftast sådant jag gör då jag halkar efter eller försvinner för en stund.
Hon flinar och jag säger, vänta ska du se.
Vi delar ett fikabröd och det är den andra dagen i rad jag bär hennes jacka. Om år från nu kommer det att vara en sådan sak hon retar sig på men det vet hon inte än.
Jag reser till Stockholm för en vecka. När jag stiger av tunnelbanan vid Medborgarplatsen slås jag av hur en för mig så särskild doft fortfarande bor där. Den som handlat om frihet, möjlighet och äventyr. Den slår mot mitt ansikte som femton år senare är lika delar detsamma som något helt annat.
Jag krossar trafikerade gator för att komma nära fasader som är klädda i solsken. Sover ensam och länge i vita lakan. Varje natt drömmer jag en historia som är fysisk, spåren av dem sitter kvar i min kropp under morgonens timmar. Kaffet saknar karaktär och just idag syns ännu inte himmelen.
