Lavatårar

En natt har jag fyrtiograder i min kropp.
Varenda ven och led stretar emot sinnets uppmaning att slappna av och ge efter.
Min son ligger bredvid. Också hans hud brinner.

Tårarna som tillslut finner en väg rinner som lava över mina kinder i mörkret.

Influensan stannar i en vecka. Det känns som att jag har mycket lite att sätta emot. Allt blir till oro.
Hon kommer till mig sent en kväll.
Det är klart menar hon men för mig är det vidden av kärlek.
Hon skär äpplen i perfekta klyftor och säger som hon oftast gör,
att det ska nog gå ska jag se.

Vi ska flytta tillbaka till staden nu.
Och jag vet inte helt hur jag ska sammanfatta de här åren på landet. Jag vet inte vad dem gav och vad dem kostade. Jag tänker på relationerna och kan med säkerhet säga att dem fattats mig. Jag vill drömma på ett annat vis nu. Jag vill äga så mycket mindre för jag märker hur det tynger mig.
Jag vill odla solrosor och beundra hennes kropp i morgonljus.