Hjärtat är också bara en muskel

Hjärtat är också bara en muskel.

Jag tänker på det under en sömnlös natt, hur tydligt det är att ingenting inom mig egentligen brustit.
Det har snarare egenskaperna av ett muskulärt minne.
Det triggas av emotioner. Fibrer som sliter med att åter få fäste i varandra dras isär.
Ett bestämt tryck.

För hjärtat är också bara en muskel.

Hon använder ett ord som jag hört förut.
Jag vet vad det betyder om än ej ordagrant. Det kommer alltid i en viss typ av avgörande sättningar som jag har svårt att ta emot utan att det gör ont,
just där.
Det är dem som handlar om att släppa och att hålla.

Mitt känslomässigt immunförsvar är pressat och tunt.
Man kunde tro att jag skulle skydda mig själv mer.

Katastroftankarna måste anta en verbalform. Endast då kan jag på riktigt möta dem och konstatera att allt som jag är rädd för ändå ligger bortom min kontroll. Så långt bort.
Och jag tänker mycket på det öppna hjärtat.
På hur mitt ska förbli öppet.
Minns hur min vän tryckte sina händer runt mitt huvud en oktoberdag då benen inte längre bar.
-Du måste visualisera dig själv med din sårbarhet som en krona.

-Såhär. (Hennes ögon i mina och insidan av hennes händer slutna kring min hjässa. Fingrar som spretar mot Malmöhimlen).
-Du är en älskande människa.

Och jag tänker tyst för mig själv att nog är det allt.
Pressat,
tunt och med fibrer som sliter med att åter få fäste i varann.
Men aldrig stängt.
För det finns ingenting att skydda här.