I den kropp där längtan bor

 

Jag funderar mycket på vad som händer med den kropp där längtan alltid bor.

Det har nu gått ett år sedan den flyttade in i mig. Som lava och kolsyra under huden vill den finnas. En dag förhåller jag mig aktivt till det faktum att den bitvis är här för att stanna så långt som jag kan se. En annan dag låssas jag som att det inte alls är så. Men jag vet att den måste bli ofarlig för mig, den måste stå i ljuset, hållas i handen och få finnas.

Min längtan. Jag tänker på den som ett vindkraftverk. Ibland snurrar den  febrilt och starkt, ibland bara runt, monotont. Men den är så sällan helt stilla.

Jag behöver tänka på min längtan som något som generera energi, snarare än tar. Jag behöver skapa någonting av det som blivit.


1 Comment

Leave your comment
  • Nanna van Berlekom
    Nanna van Berlekom 12 juni, 2019 at 17:24

    Lyssna på Linda Knausgårds sommarprat. Hon pratar just om den där längtan, den som kan vara oriktad och ibland odefinerabar men innerligt stark och livskraftig

Leave your comment

Translate »