Att återvända

Den här texten har saknat innehåll under en tid nu.
Ibland blir det så. Under det senaste året allt oftare.
Jag vet att det finns någonting inom som jag vill forma och knyta samman i en text. Men så finner det inte riktigt väg.
Är det här jag?
En fråga som krisen ofta tvingar oss att ställa.
Så kanske handlar det i slutändan om integritet. Att gå varsamt runt sig själv då man väl kommit ut på andra sidan av något som man skall minnas som det svåraste.

Vid min högra tinning har mycket hår fallit av. Det kan bli så ibland, säger hon som vet.
Men titta, det växer ut igen.

Jag känner mig lika delar vindbiten som pånyttfödd.
I tanken samtalar jag med mig själv, planerar det lilla och det stora. Det är bara min röst där nu.
Och det är också något i det som jag tycker är vackert.
Jag ska återvända till min gamla stad nu. Och på den återkommande frågan om hur det känns har jag inte något tydligt svar.
Spännande.
Läskigt.
Mjukt.
Jag längtar efter så mycket just nu. Känslan flyter tyst ut över allt det som brustit längst vägen.
Som en skyddande hinna över mitt hjärtas val.