Jag beslutar mig för att sova med fönstret på glänt. Det är alltid en avvägning, i måsarnas tid. Deras samtal blandas med mer och mindre avlägsna ljud utav stad. När jag vaknar ensam så minns jag för ett ögonblick inte vem jag är. Ibland är jag så trött på att leva i frågorna. Är…

  Jag dyker tillsammans med min bror genom vågorna som slår mot Danmarks västra kust. Ögonblick att samla på. Att trä med solbrända händer över känslotrådar som fastnat i varandra i mitt bröst. Jag tänker på allt som jag lärt halvvägs (om jag har turen) in i ett liv. Tiden som det tog mig. Sedan på…

  Kaffekoppen lämnar tre bruna halvcirklar efter sig på bordsskivan. Jag tror att kaffecirklar är mina vackraste fotspår i vardagen. Jag har inte mycket emot varken dem eller finkornig sand på hallgolvet. Vi packar för sommarens första semesterveckor i norra Danmark. Jag inte komma ifrån känslan av revansch. Senast vi var där, 2019, landade jag så otroligt…

En gång säger hon, jag tycker om ditt sätt att vara i världen på. Hon har så många ord för kärlek, tänker jag. Det är i den senare hälften av maj, körsbärsblommor som bleknar och faller samlas i små drivor längs trottoaren. Jag sitter på en buss som lämnar Köpenhamn. Det försommar gröna utanför fönstret…

April passerar. Stundtals med trösterik värme, stundats med vindar som söker sig in. Allt som har med att vara människa att göra är lättare då man väcks av en soluppgång. I början av maj är molnen tunga, jag ligger på rygg i min soffa och just ifrån den platsen är himlen utanför stor. Fåglar korsar…

  Innan jag somnar tänker jag på hennes ansikte på perrongen, på den tiden då det föll sig så att hon mötte mig där. Hennes hår är rödare i mitt minne. Det är något alldeles visst med att möta en människas ansikte då det passerar utanför en lätt reflekterande glasruta, flera meter under jord. Blicken…

  Helgen passerar. Jag spenderar den med mig själv. Läser böcker och går promenader. Skriver på en text om kärlek.   En gammal vän hör av sig sent om söndagen. Hon har möjlighet att komma förbi. De senaste åren har vi endast sets någon gång då och då. Det är ledsamt att kalla någon en…

  Jag säger ja så ofta som jag kan. Bakar bröd som blir nästan bra och tänder alltid ljusen bland tuschpennor och smulor på bordet. Tar kamp med knöliga plösar och tovigt hår. Behåller lugnet och går den extra milen. Ibland smakar munnen blod. Ibland socker. Ligga arm, säger dem i kör då lampan släcks…

  Vi går längs Sallerupsvägen. Det är juli, solen ligger lågt och Malmö FF flaggor rör sig långsamt i vinden. Några poliser har stannat för att spela fotboll med barnen på Katrinelund. Min sons huvud når kanten på min höft nu. Han säger att han också ska spela en dag. Att han kommer att vinna….

Jag försöker att sätta fingerspetsen. Varsamt, på det som väger. Februari är alltid den kortaste månaden. Den som sveper förbi. Botten av en förlossningsvärk, en plats i tiden att vända på och åter segla uppåt. Min hud är spröd och tunn, så när som på genomskinlig. Min väska full av inplastade, hoprullade intyg. Människor i…

  Træk vejret, skat. Træk vejret.   Hon viskar bestämt, lutad över badkarets kant för att komma så nära som möjligt. Det är typiskt novemberljus, morfin i omloppsbanor, kall emalj och varmt vatten som samsas mot den blekaste av hudar. Varje djupt andetag följs av skakande gråt. Och sedan flertalet av en mer kippande karaktär….