Det ska nog gå

Kaffekoppen lämnar tre bruna halvcirklar efter sig på bordsskivan.
Jag tror att kaffecirklar är mina vackraste fotspår i vardagen. Jag har inte mycket emot varken dem eller finkornig sand på hallgolvet.

Vi packar för sommarens första semesterveckor i norra Danmark. Jag inte komma ifrån känslan av revansch.

Senast vi var där, 2019, landade jag så otroligt tungt.
Det var första semestern efter skilsmässan, två flyttar, en ny stad, en utbildning som skulle sys ihop vid sidan om heltidsjobb, en rekryteringsprocess av det längre slaget, ett hejdå till landsbygden och ett jobb som jag tyckte mycket om.
Jag kände inte hur trött jag var fören vi landade i Skagen den sommaren.

Allt var som stoft efter en brand, det singlade långsamt ner mot marken och inget mer gick att göra än vänta och se.

Jag grät vid ett tillfälle då natten återigen känts för kort. Morgonsol som hittade vägar in trotts lager på lager av försök att hålla den ute.
Ett nytt försök att vara mamma, flickvän, dotter, syster, faster och svägerska. Igen.

Jag dricker morgonens första kaffe och tänker på dig vars sommar kanske är en sommar av sådant slag. Kan märka att blotta tanken får det att stocka sig lätt i min hals. Och till dig vill jag viska,

Det ska nog gå.

Det ska nog gå.