En gång säger hon, jag tycker om ditt sätt att vara i världen på.
Hon har så många ord för kärlek, tänker jag.
Det är i den senare hälften av maj, körsbärsblommor som bleknar och faller samlas i små drivor längs trottoaren.
Jag sitter på en buss som lämnar Köpenhamn. Det försommar gröna utanför fönstret sticker mina ögon samtidigt som det mjukar upp allt på insidan.
Övergångarna är alltid något jag ska igenom.
Ett återkommande behov av en viss inställelsetid innan jag kan omfamna en ny årstid.
Hon säger att hon inte kan föreställa sig att vara utan dem.
Plötslig vind mot bar hud. Som en påminnelse om något.
Om någon.
Sommarjaget.
Mitt lättaste av jag.
