210413

Helgen passerar. Jag spenderar den med mig själv.
Läser böcker och går promenader. Skriver på en text om kärlek.

En gammal vän hör av sig sent om söndagen. Hon har möjlighet att komma förbi.
De senaste åren har vi endast sets någon gång då och då.
Det är ledsamt att kalla någon en gammal vän. Det betyder att tid har kilat sig in och mellan, att former har förändrats.
Jag tror kanske att vi alltid kommer att finnas för varandra, spela en roll, dyka upp.
Alltid kunna mötas på ett särskilt plan även om åren passerar.
Vi blir inte det vi var.
Man blir aldrig det man varit.

Vänskapsrelationer förblir mitt svåraste. Jag kan hålla nära. Men så fort det handlar om yttre cirklar finner jag inte riktigt mig själv där. Min människa kräver en slags tydlighet, har jag förstått.
En kärleksrelation har en tydlig början och ett slut. Med vänskap är det annorlunda.

Jag kör henne hem. Det är ett avstånd som aldrig varit kortare, oss emellan.
Hon talar om att flytta till Stockholm.
Jag påminner om att jag fortfarande har en nyckel till hennes lägenhet.

Det har inte alltid varit en vänskap som varit lätt för mig.
Det har varit en vänskap som gjort de stora skillnaderna i livet.
Hon har ett särskilt sätt att öppna dörrar. Påvisa ett perspektiv. Dela ett hav.

Jag kommer på mig själv med att sörja henne, även i stunden då hon sitter framför mig.