Allting är vilt med henne

Innan jag somnar tänker jag på hennes ansikte på perrongen, på den tiden då det föll sig så att hon mötte mig där.
Hennes hår är rödare i mitt minne.
Det är något alldeles visst med att möta en människas ansikte då det passerar utanför en lätt reflekterande glasruta, flera meter under jord.
Blicken fastnar och blir hängandes kvar.
Sedan ljudet av ett lufttryck som lossar precis då en tung dörr skjuts åt sidan. Doften av stad som väller in.
Det var i den världen där man fortfarande kunde råka vidröra en annan människa då man kryssade fram mellan kroppar på en perrong.

Hon ler med huvudet lite lätt på sne. Det är min starkaste bild av henne.
Den är densamma oavsett tidpunkt, årstid eller vad hon har med sig.
För mig finns det en tydlig begränsning i hur mycket jag kan möta hennes blick och fortfarande röra mig emot henne. Det är konstlat, sättet som jag låter blicken förflytta sig.

Allting är vilt med henne. Från minsta hårlock till den största tanken.
Jag vill komma nära, som om jag hoppas att det skall smitta av sig.
Ett slags hyperliv som hennes närvaro möjliggör.
Saker som tidigare passerat relativt omärkbart injiceras med mening.
Smaker, dofter, ord och vardagliga rutiner.
Mitt synfält vidgas och spricker.

Tillsammans med henne flödar syrefyllt blod genom en kammare i hjärtat som jag inte visste fanns.