Septembersolen sänker sig på himlen och lämnar barnens skuggor långa längs med asfalten.
Jag spelar Pink Floyd på morgonen och väcker dem på andra platser än där de timmar innan somnade tungt.
Siluetter av stadsduvor som spatserar över hustaken mittemot. Ett ensamt flygplan som korsar den molnfria himlen. Den stigande solen får det mer att likna en brinnande rymdraket.
Det är fredag och jag strör solrosfrön över grötresterna i botten av kastrullen som jag sedan äter sittandes på diskbänken. Var gång just detta sker så påminner jag barnen om hur min farfar brukade äta så.
Tanken på att den bilden en dag dör med mig river alltid till för en sekund.
Min känslighet för övergångar gör sig påmind i september.
Jag leker med tanken på att köpa ytterligare en svart polotröja för att sedan låta det bli plagget som jag bosätter mig i under den mörka delen av året.
Min törst efter enkelhet är omättlig under höst och vinter. Tanken på uniformen känns därför som en befrielse. Bara bli i det. Ömsa lagren som skinn först i slutet av april.
Inte utkräva något mer av mig själv när det kommer till mitt skal.
