I Mars – då måsarna landar

Jag säger ja så ofta som jag kan.
Bakar bröd som blir nästan bra och tänder alltid ljusen bland tuschpennor och smulor på bordet.
Tar kamp med knöliga plösar och tovigt hår.
Behåller lugnet och går den extra milen.
Ibland smakar munnen blod.
Ibland socker.

Ligga arm, säger dem i kör då lampan släcks och det är min helaste stund.
Andetagen och kropparna som en gång bott i min.
Världsdelar som rytmiskt sammanfogas och flyter isär. I en oändlighet.

Jag vaknar innan klockan ringer nu.
Studerar deras ansikten i profil då dem fortfarande sover, alla deras åldrar vilar stilla över slutna ögonlock och rundad kind.
Jag sätter mitt hopp till att det alltid kommer att vara så.

I Mars landar fiskmåsarna på det svarta taket igen, dem väcker mig genom badrummets luftkonditionering.
Jag noterar att det triggar något som liknar värme inom mig i år. Tryggheten som är förenad med igenkänning av en detalj som jag glömt.
Just nu betyder det något.
Det som är i rörelse då annat står stilla.
Det som är en påminnelse om,
rörelsen.
Kanske att våren aldrig har varit viktigare.