April passerar.
Stundtals med trösterik värme, stundats med vindar som söker sig in.
Allt som har med att vara människa att göra är lättare då man väcks av en soluppgång.
I början av maj är molnen tunga, jag ligger på rygg i min soffa och just ifrån den platsen är himlen utanför stor. Fåglar korsar den.
Jag lyssnar på någon bok.
Jag tycker om ensamheten, samtidigt som jag slåss med tankar om tiden och vad den egentligen betyder.
Jag vill ha mer allt.
Mer av hennes närvaro på morgonen. Hon kokar ägg och jag tar tiden som jag sedan alltid glömmer.
Mer av min dotters allvarsamma sätt att berätta om något som hon precis har lärt sig.
Mer av min sons hand i min när vi somnar.
Mer av deras röster från ett rum precis intill.
