210725

 


 

Jag beslutar mig för att sova med fönstret på glänt. Det är alltid en avvägning, i måsarnas tid.
Deras samtal blandas med mer och mindre avlägsna ljud utav stad.

När jag vaknar ensam så minns jag för ett ögonblick inte vem jag är.

Ibland är jag så trött på att leva i frågorna.
Är tiden då vi inte är tillsammans bortkastad tid? Eller den den viktigast ingrediensen, i tiden som vi delar?

En julidag river det till i bröstet. Och jag funderar över hjärtesorgen.
Jag vet inte om den spökar i mitt blodomlopp, eller om den är mitt dyrbaraste navigeringssystem.

En tunn plastpåse dansar med vinden längs marken.
Jag hänger upp min ihåliga premenstruella blick på den.

Jag tänker,
Lyfter den- blir allt bra.


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »