Mjukhet

Augusti är som alltid mjukare, färgerna är dovare och min acceptans inför tillvarons kaos djupare.
Vindarna slår ibland genom rummen och viskar tyst om höst.
Det ska inte hända riktigt än, men bara att jag vet det sätter någonting i rullning inombords.
Jag behöver uppfinna en slags längtan efter något annat.
Den har aldrig bott i mig. Aldrig mer än just en gång , har den kommit av sig självt. Längtan efter den höga luften, längtan efter att lägga något bakom.

Med åren blir det lättare att släppa taget, vare sig det handlar om årstider, ting eller idéer.
Allt kan falla mjukare ur min hand nu.

Även detta år plockar jag solrosor på ett fält med en som jag håller nära.
Jag översköljs av insikten om hur mycket som kan ske på ett år.
Det är fint. Som att någonting slutar och börjar om just där.