Rummet som saknar dörr

 

 

På kvällarna då dem somnat värmer jag havremjölk på spisen.
Jag landar mjukt i en stel skräddarposition på ullmattan som jag köpte på loppisen precis intill. Orden famlar lätt efter sin form här nu.
Jag vet inte mer än att den måste kännas sann.
Ibland handlar det så mycket om kroppen och det som sker på min insida. Ibland inte alls.
Om det allra svåraste skriver jag först i efterhand.
I stunderna har jag dock vetat att det kommer att komma en dag då jag vill teckna dem just så som dem var.
För mig är texten någonting som inte går att stänga av.
Det är mitt sätt att relatera till verkligheten och till mig själv, att föra dem båda samman.

Jag lyfter också kameran under de ljusa timmarna och tänker på ögonblicken, övertygad om att kommer att vilja återvända till just denna tid. Den mjuka bubblan som jag blåst med söndergråtna envisa lungor.
Till tidpunkten.
Den som hade formen av både brutalt avslut och en magisk början.

Min dotter håller min hand.
Jag älskar dig, 
men nu är det natt.
Godnatt. 
Följt av två bestämda pussar.

Jag längtar till åren då vi ska tala om den där punkten inne i min kropp. Till vänster, strax under revbenets skarpa kant där mitt innersta ibland gör sig hört. Där spåren av min fars vemod och min mors vilda hjärta bor.

Intuitionen.

Jag tänker på den mer som en sugande kraft än en röst.
En liten kompass som utan språk ändå har förmågan att överösta en aktiv vulkan. Om vi bara låter den.
För mig var den konstant då jag fann den.  Vare sig jag grät mig till sömns i fosterställning eller svävade en meter över solvarm asfalt.
Detta lågfrekventa bestämda sug.

Vem blir jag om jag ska leva ett liv utan att lyssna?
Vem blir jag om jag ska försöka stänga till ett rum som saknar dörr?
Vad blir kvar av den som aldrig vågade?

Strax under revbenets vänstra kant är beslutet redan fattat, det är lika delar i en lång process som i ett ögonblick.

Eller så vet man bara,
säger en annan viktig röst en varm kväll i juli.
Och jag vet att hon talar om, och till den där punkten.
Min kompass.
Rummet som saknar dörr. 

 

Där lever jag nu.


02 Comments

Leave your comment
  • My
    My 17 oktober, 2018 at 20:22

    Ja när vi följer vår inre kompass blir det riktigt, tillslut… ❤
    Jag är hemma med en bebis. Känner mig innstängd, allt kretsar runt barn, mat, tvätt, logistik…ja du vet. Men de senaste dagarna har jag lyssnat mycket på musik igen. På dina listor. De är till att börja med fantastiska, jag upptäcker så många bra låtar och artister. Men de grundar mig också på något sjukt sätt, tar mig tillbaka till mig själv och allt känns inte så fyrkantigt längre. En liten grej i vardagen som betyder så mycket. Så tack!!!!!
    Jag hoppas att jag också vågar och orkar lyssna på den där lilla (stora) kraften igen.
    May the force be with you!

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 17 oktober, 2018 at 21:00

      Åh! Vad glad jag blir 🙂
      Har tänkt på dem där listorna. Kanske blir det någon ny med tiden.
      Det är en skör tid det där som du beskriver. Jag skrev mycket om det…vet inte om du läst så långt bak. Från det att min son föddes i början av april 2014. Vill annars rekommendera dig. Tror kanske att det är dem texter jag själv håller närmast.
      Så skört allting.

      Jag har så god kontakt med den där kraft nu. Det ska gå fint tänker jag <3

Leave your comment

Translate »