Kylskåpspoesi

Jag tittar på mig själv i spegeln. Ljuset ifrån skärmen får mitt ansikte att se kantigare ut.
För en vecka sedan fyllde jag 36 år.
Jag tycker att det klingar fint på något vis.
Vissa åldrar har jag alltid känt mig mer bekväm med, jag funderar en stund på varför utan att se något riktigt mönster.
Jag känner mig yngre än på länge. Avskalad och sann.

I den trettiosexåriga kroppen försöker jag omvandla saknad till längtan men ger upp ibland.

Och hon har ett sätt att vara i världen likt ingen jag tidigare mött.
Ibland hör jag någon säga, att kärlek är som att hitta hem på något vis.
Jag upplever den inte så.
Snarare som en plats jag aldrig tidigare funnits på.

I en av lådorna längst in på vinden finner jag en fryspåse till bredden fylld av kylskåpspoesi.
Jag har sparat dem sedan min första lägenhet. Den med rosa kök och djupblå kakeldekor med solar på.

Jag väljer ut fyra av de små magneterna och lägger tillbaka resten.

HON
ÄR
FREKVENT
MAGI