“Detta är den sjuttonde kvällen då jag inte ringer dig”

 

Jag hör i mitt vänstra öra hur hjärtat bultar i bröstet.
Nacken kröker lätt mot en uppdragen axel. Jag håller andan i en kraftfull önskan att kunna hänga upp varenda känsla på det pulserande ljudet.
Det är för mycket för mig att bära.
Därav.

I periferin passerar magnolians tid.
Jag ser det ske som genom ett krossäkert glas. Utan tillgång till varken doft eller ljudet utav.

En kväll noterar jag hur någonting i min hals öppnas och stängs då jag gråter.
Jag sitter naken på sängkanten och pressar mina ena hand över den andra på den plats i bröstet där det känns som att livet är påväg att explodera.
Ett hårt tryck. Och sedan detta något som öppnas och stängs.
Jag kommer på mig själv med att reflektera över ifall detta är mitt sätt att gråta nu.
.
.

 

Hon säger, jag har inget.
Och jag håller henne i det tysta.
Givetvis är det inte helt igenom sant. Men jag vet att det är hennes upplevelse som är det väsentliga.

Jag säger att hon fattats mig.
I stunden kan jag inget annat göra. Även om jag vet att orden är allt för stora.
Även om jag vet att de kommer att skrämma henne.

Tårarna som sedan följer har sitt ursprung i en bild som jag inte vill berätta för henne om.
Jag beslutar mig för att härbärgera den i ensamhet samtidigt som jag låter blicken vandra över hennes ansikte.
Det är detaljerna som gör henne vacker.
Hur hon tar in ett rum eller en annan människa.
Hur hennes ögon tänker.
Sättet som hon lutar sitt huvud lätt då hon går.

Jag tänker att jag tappar henne på en måndag.
Trycket i bröstkorgen är mestadels horisontellt. Även om det också stötvis är av en mer sönderfallande karaktär.

Hon menade att hon kanske bara var en bild för mig.
Jag svarade henne aldrig att jag tror att allting kanske ändå är.
.
.
.
.

 

Jag lyfter telefonen från golvet och förmedlar,
Detta är den sjuttonde kvällen då jag inte ringer dig.

.
.
Foto – Isabell N Wedin

 


07 Comments

Leave your comment
  • Annelie
    Annelie 31 oktober, 2018 at 22:11

    Denna text fick mig att störtgråta. Tårar som jag länge burit inom mig.
    Dina ord bär så mycket känslor som berör, så naket och sårbart.
    Även om jag själv inte är i samma sits och gråter samma tårar så känner jag det du skriver, orden når mig genom skalet och känslor brister.
    Sluta aldrig skriva!

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 3 november, 2018 at 21:00

      Så fint att läsa detta.
      Tack kära du för att du tog dig tiden <3
      Kram

  • Malin
    Malin 1 november, 2018 at 12:59

    Det gör ont att läsa. Hoppas att det ska bli bättre för dig. Men tyvärr är det väl sånt här man måste igenom, det tar den tid det tar. Inget som behöver eller kan skyndas på. Kram

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 3 november, 2018 at 21:01

      Ja allt som sker det sker, och ingen av oss har sett slutet på det än…brukar jag tänka/trösta mig med.
      Jag har det ok, ibland också bra 🙂
      Kram till dig!

  • E
    E 2 november, 2018 at 21:03

    Tack! ❤️
    Ikväll är en kväll när jag läste en mening ur Brene Brown: ”Vi flyr från sorgen för att förlusten skrämmer oss, men vårt hjärta sträcker sig efter sorgen för att det som är trasigt vill bli helt.”

    Jag har en sorg. Som jag nog flyr ifrån. Fortfarande efter flera år. Insåg jag då. För att den skrämmer mig.
    Dina ord rör oxå vid mig. På ett annat sätt än Brene Browns. Sorgen blir liret mer hanterbar då.
    ❤️❤️❤️

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 3 november, 2018 at 21:03

      Ja det är det där med att vara i känslan, utan att slukas av den och fastna.
      Budskapet måste ju få komma fram och ut..så brukar det lätta.

      Kram <3

  • Sanna
    Sanna 15 november, 2018 at 13:47

    Så fint du använder orden ❤️ Som en tavla eller målande musik. Tack och hoppas dina ord hjälper dig också! Kram

Leave your comment

Translate »