Jag går med hjärtat

Och jag tänker på alla andra som går som jag,
med händer som är frusna och famlande.
Ingenting skall rinna ut mellan nariga pianofingrar i November.

Jag tänker på alla andra,
som likt jag går med hjärtat.
Blödande.
Och utanpå.

Hon skriver att hon sitter i vagn 21.
Och mina ben dem skakar som allra mest då jag ska till att lyfta dem över trappsteg.

Hon lämnar tandborstar och frågar utan svar efter sig då hon går.
Jag vet aldrig vad det betyder.
Pressar en knuten näve mot bröstkorgen och stänger alla sanningar ute som om det gällde livet.
Så skört nu.
Så skör.
Visualiserar hur min hudlösa kropp sjunker mot en botten som skall möjliggöra för mig att vända om och upp.

Min blick fastnar gång på gång på en punkt där ingenting finns.
Och sedan,
en brännande känsla genom den pappers tunna, färska ärrvävnaden i mitt bröst.

Mot min Malmöhimmel hänger man upp stjärnor och glitter igen.
Jag ser frågande på och konstaterar att det skall komma ännu en jul,
att världen inte tar någon hänsyn till dem som går med hjärtat.

Blödande.
Och utanpå.