Som trötta blommor i våra händer

Jag ligger vaken länge på golvet i hennes rum.
Hon har rest med en taxi i natten för att föda ett barn.

Ljuset som hittar in mellan gardinerna lämnar en vass formation i taket.
Jag tänker på året som passerade och hur vi höll varann igenom det stora svåra.
En sådan resa som färgar en relation för alltid, vill jag tro att det är.
Fem våningar ner kan jag höra hur nybakt bröd levereras i gryningen. Innan jag somnar om har himlen färgats ljust ljust grå.

Jag gråter när jag kliver ut genom porten och möts av staden där allt är som oftast och ändå aldrig mer igen.

Gråter för hur ögonblick, tillfälligheter och avgörande beslut flyter ut som trötta blommor i våra händer.
Gråter av glädje.