Jag tar på mig ett vitt linne, det är nopprigt och axelbanden i resår har fått en aningen gråare ton efter all tvätt. Mot det vita blir det fult. Linnet korvar sig på ett alldeles särskilt sätt över magen, jag måste ha använt det ofta under min graviditet. Det känns skönt på något vis. Lite…

    Min värld doftar söt klibbig jasmin och min sons hjässa. Jag önskar dem bägge varade för evigt. Det är de vita blommornas tid. Prästkrage, jasmin, hundkex och fläder. Om kvällarna plockar jag det som blommar för stunden i vår trädgård för att sedan placera en bukett på den gula byrån i min dotters…

  En kväll ser jag min pappa hålla sin mammas hand. Tillsammans räknar de trappstegen hon skall kliva upp för på det språket jag aldrig lärde mig att tala. Tillsammans räknar de långsamt till tre. Jag tänker mycket på händer. Livet blir så påtagligt när man ser på dem. Min sons små fingrar virade om…

En natt faller regnet. Jag lägger mig på rygg för att kunna ta in så mycket som möjligt av ljudet då det slår mot marken utanför. Ingenting är mer förlösande. Jag ligger så länge, tyst i mörkret trotts att mitt bäcken ännu inte riktigt vill. En vän skrev till mig för många år sedan att…

  Jag promenerar med hunden längs en brokig stig där jag gått så många gånger förr. Jag har gått här och längtat efter just det här ögonblicket. Då med ett barn på insidan av min kropp i en kall höstlik vinter.  Det här ögonblicket som är nu är det jag inte riktigt kunde nå, det…

  En natt sover jag med mjuka kläder på. I min ungdom gjorde jag det ibland när livet blev på ett visst sätt.  Jag vet inte vad det handlar om egentligen, kanske är det det extra lagret av tyg mot huden som inger någon slags känsla av trygghet, som en fiktiv omfamning. Eller, så handlar…

Det är i slutet av april. Under två dygn ljuder kornas smärtsamma råmande genom byn där jag bor. Det är nu de separeras från sina kalvar, förklarar min man. Jag lyssnar till dem om natten. Deras plåga sammanblandas med sydvästliga vindar och piskande regn. Allting slår så hårt mot vårt otäta sovrumsfönster, och jag vet…

Jag söker efter något som ska inge en känsla av återvunnen balans. Den där tunna grenen som trotts att den långt ifrån kan bära ens vikt är tillräcklig för att förhindra fallet. Tankarna är flyktiga, oxytocinet för dem precis vart de vill. Jag kommer på mig själv med att bara flyta med i de mest…

Vi särar på oss första gången på hans sjunde levnadsdag. Jag behöver uppsöka läkare och vill inte exponera honom för miljön. Det rör sig kanske om 30 minuter allt som allt. Jag står lutad mot en vägg precis intill dörren och observerar tomheten som bor i min kropp nu. Hjärtat slår i min bröstkorg och…

Den sjätte natten smyger jag in på hennes rum då hon sover, lägger mig nära och gråter tysta, tunga tårar i hennes hår. Det är välkänt, att varje början också är ett slut. Det här är slutet på tiden då det bara var vi. Aldrig kommer den igen. Och mitt i allt det ljuva måste…

Kvar på mitt skrivbord står tekoppen. De sista kaffedropparna på botten har ännu inte torkat helt. Jag studerar den en stund där den står, som ett monument över hur lite vi vet om livet, det som väntar oss, nästa timme, nästa minut. Tekoppen säger mig att allt vi har och vet är nu, kanske tydligare…

Under den fyrtioförsta veckan faller regnet, han lämnar köksdörren öppen och det kalla linoleumgolvet möter mina fötter när jag smyger ner för trappan en eftermiddag. Jag håller mig mycket för mig själv. Försöker göra sådant som jag vet att jag mår bra av. Läsa poesi. Promenera i skogen. Skriva. Somna. Lyssna på vattnet från kranen…