Dem, som stormarna tog.

Jag promenerar med hunden längs en brokig stig där jag gått så många gånger förr.
Jag har gått här och längtat efter just det här ögonblicket.
Då med ett barn på insidan av min kropp i en kall höstlik vinter.  Det här ögonblicket som är nu är det jag inte riktigt kunde nå, det som låg skymt på andra sidan rädslan.
Jag går på samma stig nu med ett barn tätt lindat mot mitt bröst, i en sommarlik vår.
Bland allt som blommar fastnar min blick på de kala grenarna som ligger längs med marken, de som tillhör träden som stormarna tog.

Jag tänker att jag denna gång inte är en av dem.