Det är doften av att bli fångad

Min värld doftar söt klibbig jasmin och min sons hjässa.
Jag önskar dem bägge varade för evigt.
Det är de vita blommornas tid. Prästkrage, jasmin, hundkex och fläder.
Om kvällarna plockar jag det som blommar för stunden i vår trädgård för att sedan placera en bukett på den gula byrån i min dotters rum. Det var en av de första möblerna vi köpte när vi lämnade staden. Min man har aldrig gillat den.
Kanske blir de där buketterna en sådan sak jag kommer att göra även om många år från nu. Jag tycker om tanken på att förankra minnen i dofter.
De håller en särskild plats.
Kanel och gulsåpa. 
Det var doften som slog emot mig då jag öppnade den tunga dörren till mitt barndomshem de dagar min mamma beslutat att lämna jobbet tidigt.
Det är doften av att bli fångad.

En morgon i spegeln så ser jag mig själv igen.
Utan det hormonella flimret för min ögon.
Inte den jag var, utan den jag är nu.
Den nya identiteten som har tagit form likt ytterligare en årsring växt runt ett träd.
Vi närmar oss varsamt slutet på den fjärde trimestern.
Den sista tappra blomman på den lila orkidén från mataffären vissnar, den som jag fick av min dotter då han föddes.
Det mesta talar för att jag kommer behålla den för alltid. Jag är sentimental så. Har alltid varit.
I min ungdom kunde jag hålla fast vid ett skrynkligt Daimpapper om det var så att jag ätit den samma dag som en viss pojke kysst mig.
Allt det där vittnar om någon slags försök att äga minnet och tiden, genom att befästa det i materiella ting.
Att vara rädd för att förlora det.
Helt enkelt.

Jag tänker en kväll i juni, att minnen som lever i dofter är att föredra.