Jag micrar morgonkaffet tre gånger om och ignorerar gårdagens disk längre än vanligt. Vid lunch med ett barn på höften tappar jag couscous över köksgolvet och de känns som att de stannar kvar mellan tårna hela dagen. Jag bara sveper undan det lite, in i något hörn. Sanningen är sådan, att jag har blivit bättre…

De sista bilderna är så speciella för mig. Det grumliga nyförlösta som finns i min blick. Det var den första dagen som jag tog på mig en klänning, efter det att hon kommit. Det tunna gamla bomullstyget som smet åt kring en kropp som för mig var ny. Fortfarande så darrig, mjuk och liksom trasig….

Dimman ligger tät och han kokar frukostägg som blir alldeles för lösa. Lite skadeglad blir såklart jag, som annars är den av oss som alltid går på känsla, aldrig klockar, mäter eller räknar ut någonting ens i närheten av exakt. Jag fyller en kartong med kläder som hon redan har växt ur. Det känns overkligt….