Ett år. (ett ögonblick och en evighet) Vi plockade fram den gamla kaffeservisen som kyrkobesökarna brukade dricka sitt kaffe ur på söndagarna när det begav sig. Och jag beslutade att det viktigaste jag kunde ge henne på hennes födelsedag var var en mamma fri från stress, och köpte således en tårta från närmsta konditori. Det…

  Hon somnar i en t-shirt som en gång varit hans. Med sitt första knottbett på kinden och hår som växer vilt. Jag vill frysa ögonblick. Bilden av hennes små stapplande steg, med hakan högt och vinklade handleder. Hennes ögonlock då hon sover, och sättet som hon böjer ryggen i morgonljuset när hon vaknar.

Alltid.  

Tio månader. Och runt omkring mig säger människor mest hela tiden att det går så fort. Jag kan hålla med, men har samtidigt så mycket svårare att förlika mig med tanken på att hon inte alltid funnits. Livet innan henne. Som ljusår härifrån.

Jag micrar morgonkaffet tre gånger om och ignorerar gårdagens disk längre än vanligt. Vid lunch med ett barn på höften tappar jag couscous över köksgolvet och de känns som att de stannar kvar mellan tårna hela dagen. Jag bara sveper undan det lite, in i något hörn. Sanningen är sådan, att jag har blivit bättre…

De sista bilderna är så speciella för mig. Det grumliga nyförlösta som finns i min blick. Det var den första dagen som jag tog på mig en klänning, efter det att hon kommit. Det tunna gamla bomullstyget som smet åt kring en kropp som för mig var ny. Fortfarande så darrig, mjuk och liksom trasig….

Dimman ligger tät och han kokar frukostägg som blir alldeles för lösa. Lite skadeglad blir såklart jag, som annars är den av oss som alltid går på känsla, aldrig klockar, mäter eller räknar ut någonting ens i närheten av exakt. Jag fyller en kartong med kläder som hon redan har växt ur. Det känns overkligt….