En tidig morgon i april

Kvar på mitt skrivbord står tekoppen.
De sista kaffedropparna på botten har ännu inte torkat helt.
Jag studerar den en stund där den står, som ett monument över hur lite vi vet om livet, det som väntar oss, nästa timme, nästa minut.
Tekoppen säger mig att allt vi har och vet är nu, kanske tydligare än vad någonting annat tidigare gjort.

Värkarna mötte mig samma morgon som då när jag placerade den där.
De tilltar snabbt denna gång. Inte så långa som jag minns dem men med en helt annan kraft. Några timmar passerar. Jag står i solen i köket då jag rycker till mig en urtvättad turkos kökshandduk för att gråta några förlösande tårar i, jag vet inte då att jag inte kommer att släppa handduken ur min hand fören minuten innan han är här.
Jag vet inte hur nära det är.
Jag upptäcker att samtalet tar emot, att känslorna från förra gången jag ringde det där samtalet pressar på sådär som bara en gammal sorg kan göra när vi förnimmer den rent fysiskt.
Jag är inte rädd för att mötas av samma svar, att där tyvärr inte finns någon plats för mig.
Men jag behöver ägna en stunds sörjande åt att det hände mig. Då.
Sedan ringer jag och vi bestämmer oss för att åka.
Det är en resa på 40 minuter som just denna morgon kanske blir 25.
Jag känner allt.
Ifrån någonstans inom mig där jag aldrig tidigare varit utsöndras ett dovt, mullrande ljud som vandrar upp genom magen, bröstet och ut ur min mun samtidigt som min nacke kröks bakåt.
Det är inte ett skrik.
Det är ett åskväder.
Det är ett uttryck för smärta, men jag kämpar inte emot. Jag kan andas djupt.
Det är fortfarande en plats där jag kan vara om jag bara låter mig själv följa med i det som sker.
Jag får stanna på parkeringen och utanför hissen i väntrummet på akuten för att släppa ut det där kraftfulla mullret från botten inom mig.
Väl uppe i korridoren på förlossningsavdelningen pekar en undersköterska mot rummet längst bort och förklarar att vi ska gå dit.
Tre barnmorskor följer med. Jag tror att de hör på åskvädret från min kropp att det kanske kan bli en för lång bit att gå. Det är nog därför.
Jag hinner precis stiga in i rummet och släppa den den turkosa kökshandduken då den första reflexen att krysta slår igenom varenda ven och led i min kropp.
Jag hör att de säger mitt namn, att de söker kontakt och vill att jag ska göra olika saker med min kropp, med mina ben, att jag ska vrida mig kanske? Vara stilla kanske?
Men ingenting är längre möjligt.
Jag slipper alla pipande maskiner, alla nålar och sladdar och till och med den vita sjukhusrocken mot min hud.
En till krystvärk slår igenom mig. Och med den vet jag säkert att nästa blir den sista.

Det var aprilväder, med en sol som just stigit upp då han kom.
Han är alldeles ny.
Men jag vet precis vem han är.

Det har jag alltid vetat.