Under den fyrtioförsta veckan faller regnet, han lämnar köksdörren öppen och det kalla linoleumgolvet möter mina fötter när jag smyger ner för trappan en eftermiddag.
Jag håller mig mycket för mig själv.
Försöker göra sådant som jag vet att jag mår bra av.
Läsa poesi.
Promenera i skogen.
Skriva.
Somna.
Lyssna på vattnet från kranen då badkaret fylls.
Blunda.
Bryta tystnaden för en stund och ta in något från dem jag håller närmast.
Det är återigen dagarna i livet då jag när som helst skall föda ett barn. Jag har haft så svårt denna gång att se vad som väntar mig på andra sidan. Min erfarenhet av att föda ligger mellan mig och framtiden som en tät ridå.
Korta stunder tänker jag att jag nog är redo.
Långa stunder tänker jag att jag aldrig kommer att bli det och att det egentligen inte spelar någon roll.
Jag tänker på allt som jag gjort i livet trots rädsla, trots att jag inte varit redo.
Och det blir tydligt för mig att det är dom besluten som ligger till grund för allt som betyder någonting för mig.
5 Comments
Kajsa
13 maj, 2016 at 17:26Så fint skrivet. Det är verkligen en underlig känsla att gå så här i väntans tider, utan att veta vad som komma skall, men jag tror också att dom besluten är dom största och finaste i livet. Kram till dig
Linda
13 maj, 2016 at 17:27Önskar dig all lycka och hoppas allt går bra. Så vackra foton
Anette
13 maj, 2016 at 17:28Kärlek till dig Minna, och all styrka och lycka till inför förlossningen! Så glad att du bloggar igen! <3
Emma
13 maj, 2016 at 17:29Va fint att du bloggar igen ❤️
Önskar dig lycka o lugn o rätt människor runt dig när du ska föda.
Stöket
13 maj, 2016 at 17:30Åhh, jag älskar dina ord och kan nästan förnimma dina rörelser.
Så vackert. Tack!