Vi faller så, som dominobrickor

Jag gråter påskhelgens första tårar i bilen strax efter kl 09 på Skärtorsdagen.
Det gör hon också, sittandes strax innanför grindarna på förskolans gård.

Jag hör oss båda. Det är en synkroniserad uppgivenhet. Säkert smetar den ut hennes påsksmink lika mycket som min mascara.
Jag fumlar efter papper men finner en tunn tygnäsduk med brodyr i facket mellan sätena.
Ibland är moderskapet så fysiskt att jag vill riva min hud.
Att jag bara för en kort kort stund vill få minnas hur det kändes innan. Då, när jag var ensam om mitt blodomlopp.
Som alltid slås jag av en kraftig impuls att slita upp min telefon ur fickan och ringa min egen mamma för att gråta i hennes öra.
Det är en kedjereaktion.
Vi faller så,
som dominobrickor.

Jag besparar henne gråten.

Strax under min bröstkorg vilar mitt andra barn. En ultraljudsbild säger att hen kan tänkas vara redo att lämna min kropp under påsken.
Jag ser mig själv utifrån genom den smutsiga rutan.
Med näsduken och den kletiga mascaran, med den stora magen och med den gråtande tvååringen.
Jag ser ett hem till så många liv.
Ett växande, pulserande blodomlopp som ständigt töjs. Och jo, det smärtar visst.
Hur skulle det inte kunna?

Ingenting är så fysiskt.
Det är att vara ett berg.
Och samtidigt bära ett.
Det är att alltid i hjärtat veta säkert.
Och samtidigt alltid vara rädd.

Det är att aldrig mer vara ensam.
Det är att alltid vara ensam.