211014

 

Hon ifrågasätter mig ibland.
Det kan handla om det lilla och det stora.
Varför hälsar jag inte på mannen som ber om pengar utan för matbutiken?
Varför spolar jag onödigt länge i kranen när jag borstar mina tänder?

Hon är livets stora relation.
Det har jag på något sätt alltid vetat.
Den som ska tvinga mig in i mig själv så många gånger att alla idéer om vem jag är ska brisera och singla ner genom luften som stoft. Om och om igen.
Hon är reflektionen och rädslorna.
Det djupaste jag stött på.

En tidig högsommarmorgon var jag hennes brygga till världen. I Vildhallonen och blåklockornas tid.

Jag äger inget kroppsligt minne i närheten så starkt som det när hon lämnar min kropp.


05 Comments

Leave your comment
  • Eva Lie
    Eva Lie 15 oktober, 2021 at 07:32

    Så fint och vackert skrivet

    Eva

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 15 oktober, 2021 at 14:16

      Tack för att du tog dig tiden att lämna ett avtryck 🙂

  • Ulrika
    Ulrika 16 oktober, 2021 at 06:58

    så stort och väldigt, så vackert beskrivet!

  • Emma
    Emma 21 oktober, 2021 at 16:38

    Ens barn. Det starkaste som finns.

  • Mathilda Lindqvist
    Mathilda Lindqvist 25 oktober, 2021 at 08:32

    Att vara mamma.. Wow.

Leave your comment

Translate »