Ett utkast från februari

När sjörapporten i P1 möter mig genom radion en kväll så slår jag inte längre av per automatik. Jag finner något där som jag just då behöver.
Den monotona rösten, den repetitiva monologen. Som ett mantra men ändå inte.
Att lyssna på ett språk som är mitt men ändå inte mitt. Det känns hemma och vilt främmande på precis samma gång.
Budskapet är oviktigt.
Det är känslan det frambringar i min kropp som det handlar om.
Och jag tror just där och då att jag har saknat någonting. Kanske är det ett verktyg mer än något annat.
Kanske är det någon att sitta tyst med.
Någon som hör vad jag är rädd för, utan att jag för den skull behöver verbalisera det.
Veckorna passerar och jag går längre in mig själv, i den stora ensamheten.
Och ännu har jag inte bestämt mig för vilken färg den har då den landar i mitt bröst.
Jag trodde inte att det skulle vara så.
Jag trodde att barnabärandet, barnafödandet och moderskapet skulle vara den stora gemenskapen.
Jag trodde att upplevelsen rentav skulle vara ensamhetens motsatts.
Jag hade nog fel.

Under tysta hundpromenader slår februariregnet mot mina bleka kinder och jag fastnar med blicken på björnbärsbuskarna i kohagen.
Vi brukar plocka bären om sommaren, min dotter och jag.
Nu är grenarna nästintill kala bortsett från några skrumpna löv längst ut på kvistarna.
De skiftar i en lilabrun färg nu. De som vägrat att släppa taget.
Jag står stilla i regnet och stirrar på dem.
Funderar en stund över varför jag förväntar jag mig så mycket mer av mig själv?
Varför jag alltid kämpar emot när allt som är jag vill skrumpna och blekna i kylan.
Jag vet att jag kommer att blomma igen.
Så varför förväntar jag mig egentligen mer.
Precis som om jag inte vore en del av samma kretslopp.

Jag ångrar mig på en lördag.
Egentligen har det kommit krypande, som små stickningar under huden, men på lördagen blir det definitivt.
Jag behöver visst den här platsen.
Och jag är fri att sätta ramarna för den, allt annat är antaganden om hur saker och ting kanske borde vara.
Jag tänker på Bodil Malmsten,
Hon skrev att den virtuella världen var den som passade henne bäst, där kunde hon vara flyktig och svävande lätt, ändra sig, utplåna det tidigare skrivna och börja om.

”När jag skriver är jag nöjd om jag kan göra det nu. När jag skriver vill jag röja väg åt det jag försöker formulera, sedan vill jag inte vara med. Sedan får någon annan ta över.
Sedan är jag redan någon annanstans”

”När jag skriver vill jag göra det i rörelse, i rymden, på ett moln, på min hemsida. Alltid hemma men ingen vet var”

Jag kände mig träffad av hennes ord och har funderat mycket över min relation till den här världen. Hur jag under så många år alltid stått med en stadig fot i den och en lite lätt utanför, alltid redo att vända om.
Kanske kommer jag aldrig riktigt ifrån det. Det kan också vara så att det är omöjligt för en sådan som jag att känna på annat vis. Att integritet och självkritik alltid kommer att skapa ett slags avståndstagande som jag behöver förhålla mig till.
Jag vet att jag vill skriva nu, för att sedan vill släppa det fritt. Sällan går jag tillbaka till någonting som redan är skrivet, det har redan fyllt sin funktion. En upplevelse har illustrerats. Och där tar det slut för mig.

”…sedan är jag redan någon annanstans”

Jag slås av att det ligger ett lite skamset hölje över att ångra, trots att det är så mänskligt.
Men beslutar mig för att det ändå är så, att det är det mänskliga som jag alltid kommer att vilja representera före något annat.
Det som hela tiden pågår parallellt med allt det andra i den väl filtrerade verkligheten där vi möts, du och jag.

Och med det sagt så är jag här igen.
”..alltid hemma, men ingen vet var”