Vi står i den tomma lägenheten.
Allt som återstår är en kasse med kökssaker, hennes skylt från studenten och en låda med sådant som hon är osäker på om hon ska hålla fast vid eller släppa.
Dörren ut till trapphuset är öppen så att ljuset flödar rakt igenom.
Det var här vi träffades första gången. Hon berättade att det var de stora fönstren och närheten till himlen som hon fallit för. Hon la tarot och världen doftade rökelse och smakade rött vin. Jag minns det som september eller tidig oktober då Malmönätterna fortfarande var svala men mörka.
Den sydliga staden var mitt nya hem och jag hade packat fylld av längtan till just det där,
relationerna, närheten och något som kändes mer autentiskt.
Jag, som så länge jag kan minnas känt en törst att bryta upp och börja om, på nya gator bland nya ansikten, dofter och atmosfärer.
Ingenting annat är så återkommande i mitt liv.
Hon förblev min vän.
Hon brukar påminna mig om att leva med ett öppet hjärta,
och vikten av att bära sina sårbarheter som en krona.