Bara jag, mina tankar och trädgården

Plötsligt stannar jag upp i precis allt och sluter ögonen. Låter sinnena forma en ny version av verkligheten där inuti mig. Alla yttre attribut skalas bort och det som räknas är det som sker på insidan. Ingenting annat blir viktigt. Bara jag, mina tankar och trädgården.

Det doftar sommarregn. En varm bris smeker mina bara ben. Gräset är mjukt och fuktigt under mina fötter. Kanske lite för långt men han bad mig ju låta bli att klippa det. Jag borrar ner fötterna i den gröna, tjocka mattan. Känner de tunna stråna kittla den bleka huden mellan tårna och föreställer mig hur jag slår rot. Slår rot för att inte sväva iväg. Åtminstone inte för mycket. 

Månen är osynlig på himlen nu. Eller kanske bara en tunn skära? Knappt skönjbar i den ljusa vårkvällen. Blundar igen. Tänker att det inte spelar någon roll hur jag ser ut eller hur många år jag studerat på universitet. Tänker att livet inte är en tävling. Tänker att jag ska vara här och nu. Vara närvarande i trädgården jag fått äran att förvalta. Låta händerna sjunka djupt ner i jorden. Bära med mig den magiska sammansättningen av mineraler och hålrum som ger liv åt livet under naglarna. Hjärtat slår hårt innanför bröstet. Det har gått flera dagar utan honom nu. Veckor. 

En humla surrar nöjt, sörplar i sig nektar från de svagt blekrosa blommorna som äntligen pryder det krokiga trädet ovanför mig och jag tänker att jag saknar honom. Saknar oss. Saknar att få prata tills orden tar slut. Att köra in fingrarna i hans mjuka lockar. Tänker att tiden går fort när vardagen lägger sig likt en grådunkel slöja över själen. Men den går ändå långsamt. Det blir så uppenbart att han saknas när vi sagt att vi ska flytta rosor tillsammans och jag lovat att inte klippa gräset för att han vill det. När klätterrosorna behöver bindas upp och orangeriet fyllas med grönska. När luktärterna måste planteras ut och han inte vill missa ett. enda. moment. Allt ska vi göra tillsammans denna första vår och sommar i vårt alldeles egna hus.