Det är svårt att sätta ord på den tid vi lever i och hur den påverkar oss alla. Jag vet att jag inte är ensam om att det senaste året har känt en nedstämdhet, en tyngd. Det började med pandemi och i november rycktes pappa plötsligt bort. Det känns fortfarande så ofattbart att han är borta. Just nu rasar det ett krig i Europa, även det ofattbart och ett hot om ett nytt världskrig hänger över oss. Jag blir gång på gång påmind om att allt som finns är nu. Det är mitt ansvar att ta mig ur den här dimman. Jag kan inte välja det som händer mig men jag kan välja hur jag möter det. Spontant bokar jag en stuga till mig och min lilla familj. Vi åker till andra sidan kusten för ett dygn. Jag känner ett behov av att vårda min relation till Calle och att bryta vardagen. Stugområdet i Åhus är öde, det är bara vi där och jag älskar det. Det är soligt , krispigt och vackert. När kvällen kommer tänder Calle kaminen och framför den käkar vi hämtmat. Calle uppmärksammar den orangea fullmånen som stiger upp från havet och vi går ner för att titta på den. Medans Calle pratar stjärnor och planeter med Ossie försöker jag fånga magin på bild men det går såklart inte. Den här fullmånen behöver upplevas. Jag skickar tyst iväg en önskan till den, en liten bön.
Vi låter Ossie vara uppe tills han själv ber om att få sova. Det går snabbt, han somnar på några minuter. Sen parkerar jag och Calle oss i soffan och samtalar framför elden. Vi stänger ute den stora världen för en stund. Jag känner mig trött, lugn och harmonisk.
Dagen efter är det grått och riktigt kallt. Jag tar en promenad själv längs med stranden och det är vackert. Jag blir inspirerad och fotograferar detaljer och färger som tilltalar mig. När jag kommer tillbaka packar vi ihop och städar. Ossie vill inte åka hem, han vill stanna här i stugan. Vi säger att vi kommer tillbaka en annan gång och kanske gör vi det. I bilen hem gör jag planer inför framtiden i mitt huvud och jag känner mig mer levande än på länge.
