Jag funderar mycket på vad jag längtar efter att omge mig med.
På den plats där jag mellanlandar är det mycket som inte är jag och lite som kanske ändå är.
Jag vet inte.
Jag försöker också att frigöra mig från illusionen om att det skall spela någon roll. Klart jag vill ha det mysigt runt mig. Men måste det vara så mycket mer?
Jag är lite trött på att allting förväntas vara en naturlig förlängning av den jag är. Trött på att behöva säga någonting med allting.
I hyresbostaden är köksmattan plastig och brun, kaklet i en beige ton med blommor på.
Jag finner det befriande.
Men hade önskat mig ytterligare ett fönster ut mot skogen.
4 Comments
Linda
6 oktober, 2018 at 08:10Det är inte lätt att bryta upp och hitta vad som är en själv igen. Jag har så sakta börjat hitta tillbaka till både min egen stil och tryggheten i mig själv. Det tar tid. I tio år definierade jag mig själv som ett vi, nu är det jag och barnen. Livet.
Tuva Minna Linn
6 oktober, 2018 at 18:17<3
Tack Linda.
Mary
8 oktober, 2018 at 22:22Ja, precis så! Har det inte gått överstyr med detta
uppvisande av prylar och inköp……uppmanar ju bara till mer konsumtion…
Tack för dina andra texter också, de berör!
Önskar dig en fin utsikt snart…!
Hannah
12 oktober, 2018 at 21:31Ibland tittar jag in här och alltid känns det.
Jag tycker så mycket om, – & känner så igen mig i Din meningar
”Jag är lite trött på att allting förväntas vara en naturlig förlängning av den jag är.
Trött på att behöva säga någonting med allting.”
Här är det heltäckningsmattorna som varit bruna några år nu,
kaklet glansig och argt svart. Inte alls ’jag’.
Men där fick min son födas, i mellanrummet mellan då;
att vara förlängd och definerad av saker och ting, väggar och möbler,
– & nu, när jag börjat längta så sakta igen efter det ytligt vackra.
Ett högst befriande mellanrum.
Jag önskar Dig massor av fönster och ljus inuti.
Varma hälsningar,
Hannah