Regn i annalkan


Jag trycker igenom en mellanrumsborste mellan de bakre tänderna i överkäken. Inte med våld, men inte heller med lätthet.
Med den andra handen låter jag spolarvätska regna över den halvt frusna rutan.
Doften tränger in och möter smaken av blod i munnen.
Sträva kemikalier och metall.
Regn i annalkan.

Jag vispar italiensk maräng. Kanske som en förhoppning om att den skall kunna lägga sig som socker i ett sår.

Ett poröst,
Förlåt.

Inget blir som jag hoppats på.

En solig fredagseftermiddag fattar jag ett beslut grundat i den känsla som jag burit på en tid.
Jag söker efter det som sker i mötet. Allt jämt.
Söker efter mig själv i cirklarna utanför den trygga zonen.
Det handlar nog om det där, med att vi alla måste vara förändringen som vi vill se. 


No Comment

Comments are closed here.