Regn i annalkan


Jag trycker igenom en mellanrumsborste mellan de bakre tänderna i överkäken. Inte med våld, men inte heller med lätthet.
Med den andra handen låter jag spolarvätska regna över den halvt frusna rutan.
Doften tränger in och möter smaken av blod i munnen.
Sträva kemikalier och metall.
Regn i annalkan.

Jag vispar italiensk maräng. Kanske som en förhoppning om att den skall kunna lägga sig som socker i ett sår.

Ett poröst,
Förlåt.

Inget blir som jag hoppats på.

En solig fredagseftermiddag fattar jag ett beslut grundat i den känsla som jag burit på en tid.
Jag söker efter det som sker i mötet. Allt jämt.
Söker efter mig själv i cirklarna utanför den trygga zonen.
Det handlar nog om det där, med att vi alla måste vara förändringen som vi vill se. 


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »