Han somnar om med sin vänstra kind i min febervarma hand.
Jag ligger vaken i timmar.
Blodet brinner och min högra lunga värker.
Jag tänker på allt som återstår.
På min historia och lusten jag känner för att fortsätta skriva den.
Allt skall nog finna sin form. Om jag bara låter det.
Och jag tänker stanna i detta rum som jag skapat här.
För någon kommer det att spela en roll.
Jag läser dina inlägg och älskar hur du sätter ord på dina känslor.
Sluta aldrig att sätta orden på pränt. Har läst dom så lång tid. Tack.
Tack för orden, Tuva-Minna-Linn!
Du är den modigaste jag vet.