Så länge sjunger jag min längtan

Det finns så mycket som trängs inom mig nu. Tankar jag bär på och ord som hopar sig, meningar som bubblar och vill komma ut. Slå sig fria. Hopp och förtvivlan om vartannat. Jag är ju en sån som låter tankarna sväva längs med bäckens virvlande vatten, en sån som viskar hemligheter till viken och gärna dröjer mig kvar för att betrakta hur skymningen omfamnar dem. Låter morgondimman bära dem med sig en bit bortom horisonten. Jag är ju en sån som lättar hjärtat för kvällssolen som hand i hand med juninatten sänker sig mjukt över den fuktiga sanden vid strandkanten. Nätter är bra på att dölja. Bra på att låta tankar, känslor och tvivel hållas i mörker. Jag vet att vi är långt ifrån ensamma i allt det vi bär men det måste stanna inom mig. Åtminstone lite till. 

Så länge sjunger jag min längtan när kvällsbrisen får det höga gräset på ängarna att vika sig, förklär tonerna och lindar in textraderna i sus, brus och svepande sirlighet.