När vardagen stormar som en virvelvind och det faller snö över nyplanterade tulpaner känns stegen tunga. Inuti mig ligger känslorna svalt inpackade i mjuka jordfärgade tyger, då och då stillsamt skvalpandes mot både framtidshopp och skräckblandad förtjusning.
Tangenterna vill smattra, ljuda högt genom atmosfären, studsa hårt mot de nymålade grönaktiga väggarna och taket som möter upp i precis samma kulör. Ändå ligger de stilla och orörda mot bordets nötta träskiva. Vardagen är intensiv nu. Tankarna susar genom mitt väsen och framtiden fyller mitt synfält. Vägskäl efter vägskäl har passerat och det har aldrig varit riktigt lätt för mig att välja.
Efteråt har det ju alltid fallit på plats och saker och ting blev precis som de skulle.
